Vetenskaplig skepsis inget för klimatpopulister

Jag och de så kallade skeptikerna får våra fiskar varma i kommentarerna till mitt förra inlägg. Där anknöt jag till en artikel i DN 6/7 och kopplade klimatpolitiken till Pablo Cuelhos analogi om majoritetens tolkningsföreträde.

Personangreppen var väntade och i linje med klimatpopulismens massmediala drev. (Ursäkta ordvalet. Jag hittar inga lågmälda benämningar som är kortfattade och tillräckligt precisa.)
Men de grundläggande sakfrågorna besvaras fortfarande inte av dem som insisterar att människan kan påverka klimatet och bekämpa förändringarna. Några exempel:

1. Hur kan orsak (koldioxid) komma efter verkan (temperatur)?
2. Varför sjönk temperaturen 1940-1970?
3. Varför satsas inte mer resurser på att hjälpa människor och samhällen som hotas av ofrånkomliga klimatförändringar?
4. Varför har vår generation rätt att definiera de senaste decenniernas klimat som det optimala för jorden och dess utveckling?
5. Vilka vinner respektive förlorar på ’bekämpningen’ av klimatförändringarna?
6. Hur kommer det sig att FNs klimatpanel (bildad två år efter Tjernobylkatastrofen) bara ska befatta sig med antropogena klimatändringar?
7. Vilka livshotande gifter kan kommande generationer utsättas för genom vår jakt på naturnödvändig koldioxid?

I kommentarerna uppskattar jag den höga intravetenskapliga nivån, även hos mina belackare. Kolla länkarna som finns bland kommentarerna till förra inlägget - hittills mest från signaturen recon.

Klimatforskning är dock så komplex att det krävs interdisciplinär och flervetenskaplig samverkan. Det uppnås givetvis inte om astronomer och solfysiker misstänkliggörs och utestängs från klimatforskningsresurserna.

Som flera har påpekat, saknar jag själv relevant kompetens för klimatforskning. Däremot har jag i min profession sett många exempel på hur intradisciplinär ’stuprörsforskning’ kan vilseleda politiker och beslutsfattare. På 1970-talet gjorde jag det själv, när jag några år efter flygingenjörsexamen ansågs vara en av statens främsta experter på tunga fordons dynamiska stabilitet - utan att ens ha körkort på tung lastbil.

Då hjälpte det inte med gedigen tävlingsförarerfarenhet i personbil och farkostteoretiskt kunnande. Gruppens forskningsresultat blev visserligen korrekta och internationellt uppmärksammade i akademiska fora. Men de var inte de mest relevanta för stabiliteten.

Av finansiella skäl bortsåg vi nämligen från bromssystemets inverkan. Och jag lyssnade inte på varningarna från branschens fordonsproffs förrän jag hade fått full körkortsbehörighet - med åtföljande insikt om tryckluftsbromsarnas praktiska problem.

Då hade det gått över ett decennium, och forskningsanslagen var förstås förbrukade. Ännu i dag ligger Sverige efter många andra länder när det gäller lagkrav och kontroll av bromsningsegenskaper för tunga lastfordon och bussar.

Så kan det bli även för klimatpolitiken, om forskningen utestänger astronomer, solfysiker och - framför allt - specialister på klimatanpassning.

Skeptiker kallas ofta de som ifrågasätter dagens klimatpolitik. Det är faktiskt ett epitet som vetenskapsmän vanligen känner sig hedrade av. Men i klimatdebatten uppfattar många det som skällsord. Det spelar mindre roll för de utskällda personerna, tror jag.

Värre är att vetenskapligt oerfarna personer tror att de (vi) som är skeptiska mot koldioxidjaktens mål och medel också tvivlar på att klimatet håller på att förändras. Så är det inte för mig i alla fall. Och jag hoppas att den sammanblandningen blir mindre vanlig med en öppen, saklig debatt - utan personangrepp och andra ovidkommande dimridåer.