Rattfylla förklarar inte Dianakraschen - för professionella olycksutredare

Bilkraschen som dödade prinsessan Diana för drygt tio år sedan har i media 'förklarats' med att föraren körde fort och var berusad. Punkt.
Men alla alkoholpåverkade förare som kör fort kraschar inte automatiskt.
Om inte Dianas bil avsiktligt styrdes av körbanan måste det alltså finnas flera skäl för att den kom ur kurs.

Rättsprocessen börjar nu på ett nytt varv i Storbritannien enligt DN och SvD. Det behöver inte vara någon konspiration eller andra konstigheter bakom förloppet. Men så länge man inte kan beskriva hur och varför bilen rörde sig i slutskedet, så borde rättsväsendet hålla öppet för att kraschen kan ha varit avsiktlig.

Som oberoende olycksutredare har jag bevittnat flera processer i Sverige, där staten och rättsväsendet inte tränger djupare än till fortkörning och rattfylla. Därigenom lämnar man fritt både för kriminalitet och för epidemiska upprepningar av olyckor med samma okända riskfaktorer i trafikmiljön. Låt mig ta ett exempel på det senare, som jag upptäckte under min utredning av den så kallade Svartmålaolyckan.

En midsommarnatt i Svartmåla dödades tre obältade ungdomar, när de föll ur det bakre reservsätet i en liten sportbil som voltade av vägen efter en vänsterkurva. Föraren var berusad och körde troligen lika fort som han gjort flera gånger i samma kurva tidigare under kvällen - med ännu mer alkohol i kroppen men ensam i bilen.

När sedan de fullvuxna kamraterna satte sig i baksätet insåg inte föraren att bilens tyngdpunkt flyttades bakåt så rejält att han skulle ha behövt bromsa mycket tidigare före kurvan. När han tryckte på bromspedalen, blockerade framhjulen så att bilen blev ostyrbar och gick av vägen. Den kraftigt försämrade styr- och bromsförmågan kunde jag senare mäta upp vid provkörning genom olyckskurvan med och utan sandsäckar bak i en likadan bil.

Jag råkade ut för en kuslig parallellupplevelse, när en katt sprang ut i kurvan under en av utredningens testkörningar i hög fart. Vägen var avlyst, men det brydde sig inte katten om.
När jag instinktivt tryckte till på bromspedalen tappade förstås bilen styrförmågan. Troligen bidrog min rallyerfarenhet till att jag snabbt släppte pedalen och återfick styrningen. Katten hann över och jag höll testbilen kvar på vägen.

Trots att olyckan fick stor medial uppmärksamhet med en dramatiserad film "Nu vet jag att Gud inte finns", så kom det aldrig fram att bromskraftfördelningen hade bidragit till förloppet. Därigenom kan även nyktra förare ovetande drabbas av problemet i andra sammanhang och på flera sätt - exempelvis vid körning med husvagn eller tungt lastad bil på halt väglag.
Ännu värre blir det om bakhjulen blockerar före framhjulen.
Då sladdar bilen runt av sig själv.



De biltekniska system, som finns för att bemästra såna här problem, behöver kontrolleras, så att automatiken verkligen fungerar. En rutin för att prova bromskraftfördelningen vid kontrollbesiktningen stod alltså på önskelistan. Tillsammans med den dåvarande chefen för Bilprovningens Linköpingsstation, Peo Franssén, utvecklade jag och mitt forskarlag en sådan mätmetod.

Undersökningen med data från ett par tusen bilar i Linköping rapporterades till Vägverket 1996 (nr.143 här). Men sedan har inget hänt - förutom att ett antal personer har dödats och skadats i olyckor efter hjulblockering vid bromsning. Se till exempel Peos och min debattartikel i SvD efter förra årets seriekrockar på E4 vid Arlanda.