Folkbildning mot självmord kan lära av misstag med barnsängsfeber och cancer

När vi inte förstår hur olyckor och sjukdomar uppkommer, skyller vi ofta på de drabbade personerna och avstår från förebyggande åtgärder. Att handtvätt var effektivt mot barnsängsfeber visade läkaren Semmelweis på 1800-talet. Men hans kolleger fortsatte att gå direkt från obduktion till förlossning utan hygieniska åtgärder däremellan.

Ingen visste då varför handtvätten fungerade, inte ens Semmelweis själv. Den allmänna uppfattningen var att vissa kvinnor inte tålde den psykiska stress som de utsattes för i de värst drabbade förlossningssalarna. Men nu klassas barnsängsfeber inte längre som psykisk ohälsa.

Ungefär hundra år senare upprepades historien - med oproportionerligt många lungcancerfall bland personer som exponerats för asbestdamm. Den här gången skyllde man på tobaksrökning och dålig hygien hos de sjuka. Decennier gick innan forskarvarningarna ledde till asbeststopp.
Den som tvivlar må slå upp asbest och cancer i Bonniers Lexikon från början av 1960-talet.

I nutid finns flera exempel, som snart kan visa sig vara kopior på samma oförmåga att upptäcka nya mönster och fenomen. Trots att depressioner och självskadebeteende ökar explosionsartat bland vissa grupper i samhället, fortsätter många att betrakta symtomen som individspecifika problem.

Därför är det hoppingivande med budskapet från folkhälsominister Maria Larsson om en folkbildande satsning på första-hjälpen, så att personer som är i riskzonen kan få ett mer kompetent bemötande av sina medmänniskor (DN 19feb).

Här finns dock en risk att psykvårdens professionella utveckling hamnar ännu mer i skuggan. Visserligen är självskadebeteende så komplext att det utmanar till avancerad forskning. Det kan också påverkas med läkemedel, professionell terapi och medmänskligt bemötande. Ändå har psykiatrisk forskning och vård hittills fått nöja sig med status och skattemedel på jämförelsevis låg nivå.

De torde inte komma i närheten av vad svenska statens trafiksäkerhetsledning lyckats kapa åt sig för spekulativa övervaknings- och bestraffningsåtgärder mot enskilda individer.
Den synen på olycksprevention lämnade militärflyget och arbetarskyddet för ett halvsekel sedan.

Det är tragiskt att miljardbelopp, som psykvård kan rädda många liv med, spenderas på otidsenliga fartkameror. De fångar ingen rattfyllerist och hjälper inte någon enskild trafikant mot faktorer som gör farten farlig. Ännu större belopp lär ha runnit iväg på hanteringen av trängselskattesystemet enligt DN.

Även om trafikens nollvision uppfattas som ett honnörsord av många i branschen, kan den vid det här laget ha fått en negativ klang hos allmänheten. Speciellt med tanke på att etappmålen inte har uppnåtts. Därför kanske man ska vara återhållsam med ordet i detta sammanhang. Men farhågan är nog obefogad, eftersom folkhälsoministern tar flyget, inte vägtrafiken, som exempel i intervjun 14nov om en haverikommission mot självmord (eller 'psykologiska olyckor'* enligt en SvD-intervju med professor Britta Alin Åkerman vid Karolinska institutets institution för självmordsprevention).

Det bar mig först emot att här blanda in kritik mot vägverksledningens agerande. Men jag har länge känt olust inför tanken att deras slöseri på ineffektiva trafiksäkerhetsåtgärder tar skattepengar från psykvården. Det känns rätt att peka på, när det nu också finns ett hoppingivande regeringsförslag om folkbildning med 1:a hjälpen till plågade medmänniskor.

Några artikelreferenser:
DN 20feb 00:03, 19feb 14:32, 4feb 14:23, 17jan, 17dec, 14nov.
SvD 28jan: *Självmord bör kallas 'psykologiska olyckor' eftersom det ofta är oklart om avsikten.