Alla alkoholpåverkade förare kraschar inte. Många lär sig att det går bra att köra onykter. Därför är det pedagogiskt nödvändigt att klargöra hur berusade, trötta eller ovana förare misslyckas i svåra situationer och glömmer riskfaktorer som man kompenserar för i nyktert och skärpt tillstånd.
Olyckan i Svartmåla midsommarnatten 1992 är ett sådant exempel, där den alkoholvane föraren inte insåg att bilens bromsningsegenskaper förändrades drastiskt, när tre passagerare klev in i baksätet. Därför dog tre ungdomar. Men det kom bort helt i uppföljningen, som bl.a. innehöll en prisbelönt film "Nu vet jag att Gud inte finns".
Hur är det nu då, 15 år senare? Stöttar Vägverkets trafiksäkerhetsledning sina tjänstemän och uppdragstagare med en sådan trafikanthjälpande pedagogik?
Det verkar inte så, när man jämför trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvalls vurm för alkolås, "övervakning och markeringar från samhället" med en före detta missbrukares verklighetsbeskrivning [SvD 15/6].
Alkohol och droger hos föraren samverkar synergistiskt (1+1>2) med riskfaktorer i fordon och trafikmiljö, som hotar alla trafikanter. Att identifiera och åtgärda dem tekniskt och pedagogiskt borde vara lika självklart som att forska om sjukdomsrisker och profylax inom medicinen.
Men varken Vägverkets eller NTFs trafiksäkerhetschef, Nils-Petter Gregersen, tycks vilja ta bladet från munnen om de komplexa synergieffekterna. Trots att både Tingvall och Gregersen har epidemiologisk forskarutbildning gav de i SvD 8/6 intrycket att riskfaktorerna bakom "rattfylleriolyckor" inte har något gemensamt med dem som bidrar till "alla andra olyckstyper".
Nu återkommer samma enkelspåriga inställning, när Vägtrafikinspektionen dömer ut Vägverkets insatser mot rattfylleri (SvD 3feb 23:22). Av uttalandena att döma är det långt kvar innan de ansvariga inom vägtrafiksektorn har anammat sjukvårdens och arbetarskyddets nyanserade syn på olycks- och skadeprevention.
Ledningsattityden vid Vägverket är ännu längre från pedagogiskt vett och sans när det gäller fortkörning, fartkameror och övervakning. För att inte tala om hur den senaste tidens kampanjer mot dubbdäck från Vägverket lägger en mörk slagskugga över vinterns tragiska halkolyckor.
Artikelreferenser:
DN 3feb 21:30, 17:15; 2feb 19:20, 10:43, 9:37; 1feb 21:24, 14:23, 06:19, 00:30.
HD 1feb 00:09.
SvD 3feb 23:22, 12:44, 08:51; 2feb 20:28, 14:12, 12:12, 11:36, 10:39; 31jan 12:27, 09:03.
Sydsvenskan 31jan 13:23, 23:45, 23:47.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är tragiskt att det inte görs mer kring detta ämne.
Varje dag blir man omkörd eller möter en människa som kör sin bil onykter eller väldigt trött.
Man kan inte bara skylla på farten i alla lägen.
En fartkamera hjälper inte alltid heller att ta fast en onykter person.
Det krävs en attitydförändring och en noll tolerans gentemot såna här beteenden i trafiken.
Skicka en kommentar